söndag 17 juni 2012

Operationsdagen del 1

Klockan 8 på morgonen så gick jag innanför dörrarna på kliniken där mitt liv skulle förändras för alltid. När jag kom upp där så träffade jag narkosläkaren som vägde mig. Jag var så nervös, tänk om jag inte gått ner allt. Då skulle jag inte blivit opererad, ångesten var något så hemskt.
Jag frågade honom att var händer om jag inte gått ner allt "då blir du inte opererad" fick jag till svar och ångesten blev ännu större. Jag satt nästan och hackade tänder för jag var så nervös. Men när jag stälde mig på vågen hade jag gått ner 1 kilo för mycket och ångesten släpte taget om mig.
Jag fick tabletter som jag skulle ha i förebyggande syfte. Sedan fick jag vänta, jag fick kläder och om man jämför med sjukhuset där jag födde min son så fanns det äntligen kläder i min storlek och dom var till och med förstora! Fatta den känslan!
Nej väntan på att bli opererad, efter ett tag så kom läkaren in och frågade om jag hade fastat, tagit tabletterna och vad jag vägde. Sedan berättade han att jag skulle opererad inom 15 minuter.
Dom 15 minuterna gick och jag ringde Alexander innan. Jag fick gå in till operationssalen och la mig på en kall säng där fick jag värmestrumpor på bena och fick ligga där bland massa människor som jag aldrig sätt. Jag var riktigt nervös men lugnade ner mig efter ett par minuter. Jag minns att han sa att snart känner du dig tyngre i huvudet och sen somnade jag och vaknade upp i ett annat rum, rummet jag gått förbi innan jag gick till salen där jag opererades.
När jag vaknade var jag mycket trött och jag trodde jag skulle kräkas. Jag satt och hulkade men det gick inte. Jag fick dricka en klunk vatten och tyvärr är allt väldigt luddigt efter detta då jag fortfarande var väldigt borta efter operationen. Jag ringde Alexander tror jag och berättade att jag överlevt. Efter det sov jag utan smärta och jag sov.
Rästen kommer i en annan del.
Kortet är taget några dagar innan operationen.
Massa kramar <3<3<3

2 kommentarer:

  1. Dina kommentarer betyder så mycket. Jag funderar mycket på det du skriver, det är inte meningen att man ska må såhär, jag vet att du har rätt i det. Jag vet bara inte vad jag ska göra för att ta mig till en bättre plats. Jag har tom svårt att sätta fingret på vad exakt som är fel.

    Så spännande att läsa om op-historien och jag blir sjukt glad av att du fick så bra bemötande under graviditeten, man har ju hört att det finns både de som säger precis som du var rädd för att det är omöjligt och nedvärderar personer, och de som låtsas att en övervikt inte finns, och det blir ju oxå fel eftersom man själv vet att det kan innebära risker :) Så härligt att läsa <3

    Återigen en grym viktnedgång, jag fattar inte att d kan va så duktig!! =) och skönt att det funkar med maten o allt, man lär sig väl eftersom hur kroppen funkar, man får ge det tid =) KLART DU KOMMER LYCKAS!!! =D

    Ang inlägget om att känna sig snygg.. jag tycker du är SKITSNYGG, du är så mkt mer än en överviktig kvinna, jag ser inte någon som är äcklig elr stor, jag ser ditt fina ansikte. När jag läser att du kommenterat hos mig så ser jag just den ansiktsbilden framför mig, för jag tycker du är riktigt snygg på den bilden :) Men visst förstår jag att det blir lättare när man trivs bättre i sig själv att se att man är lite snygg oxå ;)

    kram till dig! <3

    SvaraRadera
  2. Hahaha det med kläderna på sjukhus var ju klockrent!! Hoppas jag oxå får uppleva det!! Detta pulver, är det typ nuttrilett eller sjukhusets egna? Smak? Har skitsvårt för sånt men måste man så måste man...

    SvaraRadera