Jag är vacker.

I många, många, många år har jag kämpat med att se mig i spegeln utan att avsky det jag ser. Att kunna tänka att jag är vacker, söt, fin och snygg. Att jag är värd att bli älskad och att jag är värd att bli omtyckt för den jag är och inte det som står på vågen.
Min vikt är ju självklart noven i dramat, men egentligen är det verkligen vikten som är boven? Nej utan det är samhällets syn som har gjort att jag har så himla dålig självkänsla och självförtroende. Men det är inte bara samhällets fel utan även mitt egna att jag lät mig bli påvärkad.
Men idag kan jag se mig själv i spegeln och ändå tycka personen där är söt. I synnerhet när jag har duschat på kvällen och jag på morgonen går upp och mina lockar syns, det spretar åt alla hår och håret är sådär perfekt "fluffigt". Då kan jag tycka jag är söt, men det är dom få gångerna. Men jag borde tycka att jag är vacker för det är jag. Alla människor är vackra på sitt egna, unika sätt och jag är en del av dom. Hur kan det komma sig att man är väldigt duktig på att säga det "alla människor är vackra" men att man själv aldrig är inräknad där?

Massa kramar
<3<3<3